Emma Blomberg

Pratar litet med josefin på skunk. Det är första gången. Pratar med min första pojkvän på msn, sen stod jag och tog en fulcigg vid balkongdörren och det var extra mörkt på himelen denna gången. Jag minns när jag var tillsammans med min första pojkvän och han var i London. Jag kände mig så knäpp och orolig över att jag inte saknade honom den gången, sen tittade jag på månen och tänkte att vi kunde titta på samma måne om vi ville. Då hade jag ingen mobil.

Pratade med mitt senaste ex på msn innan, han ska hjälpa mig med sånt att kalla statistik på min sida, sen kommer jag veta hur många unika besökare jag har.

Jag har i alla fall kontakt med dem.

Sen tänker jag att det inte vore olilla att få sked.

Klockan är 00.15, kanske sent, skulle kunna ringa Patrik.

killar.

Igår pratade vi om killar och sex, bukisar, könssjukdommar och mens. Jag åt p-piller i åtta år, sen när jag skulle sluta fick Julia ringa 112 och jag åka ambulans.

Jag bor med Nour, hon är 22 år och har varit gift två gånger. TVÅ gånger, två stycken. Hon är grym och från palestina. Tänk att hon trots oasyl och långt från sin familj, alltid skrattar och är glad. Fast det gör jag också, skrattar och är glad, fast jag har ju mamma ganska nära.

När min mamma kanske var 15 dog hennes pappa. När hon var kanske 23 dog hennes stora kärlek, en vecka efter att han blivit sjuk. Då fick hon ta hand om hans son som precis lärt känna sin pappa efter att hans mamma dött. När jag kanske var 19, hängde han sig. Hans frus mamma, som vi aldrig träffat förän då, på begarvingen, försökte ge min mamma skulden. Fan vad jag grät.

Min mormor har varit förlamad i halva kroppen sedan hon var 60, nu har hon mer ont.

Under alla våra år med min pappa hade vi det nog väldigt besvärligt. Hade jag inte, precis innan jag fyllde 18, tyckt att det var besvärligast, hade dom aldrig skillt sig.

Min lillebror flyttade till San Fran Sisco för ett år sedan, nu är han hemma och med fru.

Frank bor kvar hemma hos mamma, han är svartkatt, jag saknar honom lämpligt, tror jag, men så ska jag ju också flytta till Stockholm.

Hur som helst, så kommer jag ju aldrig kunna förstå hur många svåra och himla jobbiga kriser min mamma tvingats uppleva hittills. Men att förstå, är att hon är den mest obittra människan jag känner och minst lika oegoistisk.

När jag var fyra år började jag på ridskola, min mamma lärde mig att om jag skulle trilla av hästen, var det första jag skulle göra, vara, att hoppa upp igen.

Det är först nu jag kan börja inse hur otroligt stor betydelse och prägel det haft på mitt liv. Vad fan skulle jag göra utan min mamma? Hon har lärt mig, det viktigaste av allt.

Det finns inga problem som inte går att lösa.

LIVET!

puss.