Emma Blomberg

Var nyss inne och rotade runder i bilddagboken, hittade Jennys sommarbildspel. Alltså växthuseffekten, kommigen! Jag längtar fantastiskt trovärdigt efter sommaren, snälla snabba dig!

Bilderna jag väntade på blev såklart pissexponerade, för lite tid. Istället for jag med buss till kronprinsen och bjöd mig själv på Sofia och jordnötskakor. Jag byggde upp en ny situation hos Sofia, där hon fick bli en del av måleriet och snälla denna gång kan det väl få bli rätt. Bilderna från Bergsgatan måste jag ta om plus dem som blev rättexponerade på Johann, men söndertrasade av felladdning av filmen. Egentligen avskyr jag att behöva göra om saker, men med mellanformatsbilderna känns det verkligen värt det.

Sedan var det dags för film på Panora som i samband med fotobiennalen visade först en dokumentär om Anton Corbijn, och efter det en om Cindy Sherman. Dokumentären om Corbijn var fantastisk, väldigt kul, snygg, peppande och värt helt enkelt. Sherman dokumentären visades till sin nackdel sist och i gämförelse med den första bidrog den inte till samma upplevelse. Det var dock något kul att få höra och se på henne i en intervju, efter utställningen på Lousiana.

Imorgon ska jag framkalla film igen, inhandla film, men framför allt förbruka. Står turen på min sida kan det bli verkligt bra, sedan hoppas jag kunna börja redigera på kvällen, efter jag tränat…TRÄNAT, just det, sug på den!

Det är väl nästan något att förtälja kring. Det är nämligen som så att förra veckan blev jag med träningskort och för vidare information kan jag, om jag vill, och det vill jag, berätta att det är ett ETT års fucking träningskort och inte vilket som helst, utan ett som som tillåter mig att göra precis vad som helst. Hallåja, FRISKISFEZT, jag kan alltså kontra det intensiva gymkämpandet med ett yogapass, det ska bli min fröjd att få svettas min och alla andras svett med, för den delen.
Jag har redan varit där två gånger och ja, det låter väl inte sådär överväldigande, men till saken hör att jag själv utnämnt mig till skånes mest missplacerade person i en träningslokal. Jag har alltid tyckt att det var skitlebbigt. Jag har inte analyserat orsaken till min inställning något vidare och det hade kännts rätt befogat om jag legat inne en historïa likt min vän Daniels, som berättade om sist när han försökte träna i Helsingborg och hade rödmålade tånaglar efter helgens fyllespex och fick uppleva sin livs mest hotade situation någonsin. Nä, så är det inte för mig. kommer dock aldrig att glömma den gången som motiverar min bollskräck, basketvidundret i 100km/t hastighet, rakt i fontadellen. Eller gången på badhuset med mamma, i min tidiga pubertet, fullt upptagen i dushen med att gömma mitt begynnande armhålshår, varpå min mamma upptäcker det och med en alldeles för hög, och av någon anledning, förtjusande stämma, vrålutbrister ”-men Emma, vad är det du har under armarna, FNIZZ...Fruktansvärt skämmigt….Vid närmare eftertanke är det helt i sin ordning med mina motionstrauman och det är med stolthet jag erkänner den besegrad.
Inte helt utan hjälp dock, hade det inte varit för Johann och den sunkavslappnade stämningen på Möllans friskis, hade det nog aldrig hänt. Hoppas jag kommer bli tight som fän. beach 2007!

Nu längtar jag efter duschen och annat som är bra att ha.

på återseende.