Emma Blomberg

Sitter på en madrass i mammas vardagsrum, har ont i hela kroppen, men när jag lägger mig ner har jag utsikt över en förtjusande kristalkrona från 20-talet. Madrassen låg jag faktiskt hela dagen på igår, men det är inte därför jag har ont.

Mitt sinnestillstånd förvirrar och jag har en påtaglig känsla av att skulderbladen, utan mitt tillstånd borrar sig igenom lungorna, för att sylta upp mina inälvor. Det känns rätt logiskt med den eggande tanken om att pressa käken mot mitt knä för att känna hur tänderna skulle ge vika för benet och jag skulle tänka att åtminstonde skulle jag ha både tänder och knäskål i behåll och kunna andas ut, för ett sår, ja, det läker ju alltid. Jag skulle förstå mina skulderblad och veta vad jag känner.

Jag tänker alla tankar samtidigt och det går ju inte, jag kan inte somna och det går ju inte, jag är inte hungrig och det kanske går förvisso. Trots detta och kniven mellan revbenen kan jag inte tvivla, jag har en övertygelse någonstans runt mig och jag kan bara inte gå på alla formuleringar, jag kan bara inte göra det. Det må låta destruktivt, men det är en känsla och ska jag överhuvudtaget kunna värdera något av vad jag låtit mig formas, fyllas och levas upp av, kan jag inte förneka den.

Samtidigt måste jag nog förbereda mig på mer jag inte vet och jag har ingen aning om vad jag kan göra, när allt ändå lagras som en jävla kräfta på min axel. Fan. Snart känner jag mig som en nödrimmande magnus uggla goes per gessles random sommardänga och det är fördjävligt. För jag vill varken förlöjliga eller förneka mig själv och jag önskar så förbaskat innerligen att jag hade stöd i det. Jag vet att jag inte var något jävla substitut, jag frågade och fick ett svar, som jag såklart litade på, men hur kommer det egentligen bli i slutändan, vad är det då jag ska lita på och hur är det tänkt att jag ska känna då?

Fast egentligen kanske det inte spelar någon roll, för ingen behöver ju övertga mig om verklighetsgraden av mina känslor och min tillit. Det känns rätt berdövligt att inte få bli litad på för att man blir undanhållen sanningen. Det känns inte okey att bli tilldelad en otillit som man själv både verbalt och på alla andra självklara vis uttryckt är det sista som skulle ligga för mig. Det är en kränkning utan dess like och egentligen borde jag göra av med effekten som ligger och har sig i magen, men jag kan inte, för jag åt bara 3 bitar fläta igår. Och jag kan inte för jag ser fucking förbi och varför sitter jag här med ett överseende samtidigt som jag är övertygad om att det inte är min roll i det hela som frambringar någon slags ambitiös naivitet som jag så lojalt vill hålla i handen. NEJ. 6 månader är sex månader och jag ser inte mellan några fingrar, jag ser igenom, jag ser innanpå och utanpå och jag vet vad jag vill vårda. Jävla kärleken övertygar i alla fall mig och just nu känns det strunt samma hur det blir, för jag vet vad jag fått se.

Snälla snälla hjärtat det gör så ont i mig…det gör så ont i mig och i dig och vilka misstag ska man egentligen få hålla i handen. Vem fan är tiden?

Jag tänker på min tid innan, jag tänker på den gamla, på den som nyss passerat och vart jag är nu. Att förneka sin historia är ett misstag man aldrig får utsätta sig för, den finns med som det viktigaste och riktigaste verktygen av dem alla. Jag hade ett otroligt givande samtal med Fredrika på en spårvagnsresa med henne i berlin där vi konstaterade vikten av att vårda sina trauman. På samma sätt är det lika viktigt att bära med sig det fina som juveler i sin bröstkorg, men man måste leva med att allt gott har ett slut och man vet inte alltid vad livet vill med en. Vissa saker kräven odefinierat med tid för att bearbetas och sorteras, vilka upplevelser och vilka känslor ska in i vilket fack osv. Detta är något man bara kan sköta själv och man ska egentligen aldrig utsätta någon annan för dem. Men likt traumana att vårda gör man det likt väl ändå och det är på något destruktivt sätt okey, men sen måste man agera ansvarsfullt.

När det blev slut mellan mig och Johan var det givetvis en känslomässig härva och det är egentligen först nu jag kan förstå vad det var som hände. Trots att det var jag som beslutade av vi var tvugna att avsluta vår relation, så övertgande som jag var, var det också jag som blev utom mig av hjärtesorg, förtvivlan och raseri när han träffade en ny tjej, jag ville inget hellre än att ha honom tillbaks.
Det fanns ingen som kunde övertyga mig mer om att jag ville ha tillbaks honom än mig själv, min ånger var djup och jag kände att jag kunde göra vad fan som helst. Jag spenderade många månader med att gråta och gny min förtvivlan över allt, hur kunde det bli så fel. Det var såklart inte lätt för honom och det sköttes väl rätt sorligt och trots mina genuina uttryck och verbaliserande övertygelser om hur jävla förbannat säker jag var på att jag ville ha honom tillbaks, sitter jag ändå här, med fucking facit i hand och är sjukt tacksam att han faktiskt tänkte på sig själv den perioden och beslutade sig för att inte komma tillbaks till mig, utan att förtsätta in i sina nya val.

Min förtvivlan och mitt gråt var visserligen ett uppriktigt uttryck för den djupa kärlek jag haft för honom, men jag var också en sårad särjad och ensam jävel som satt med stoltheten virad runt halsen, nära att kväva mig själv i min egen hjärtesorg. Att han helt plötsligt blev den utmaningen jag ville ha, när han valde bort mig, var också en av anledningarna till att jag ville känna att jag kunde bestämma någon till mig och visst fan var det tryggt, vi hade ju levt tillsammans i 3 år så jag behövde inte ens ifrågasätta vad det var jag ville åt.
I efterhand förstod jag dock så småning om att tryggheten jag var ute efter, bara var något jag kunde skapa själv och eftersom vår relation var över, kunde jag inte ta den för given och det var ju trots allt så att den tog slut av en anledning. Det är lätt att vara eftersmart och insikten går inte hand i hand med alla tilltraslade känslonystan.

För första gången kan jag faktiskt uppriktigt säga att jag är så himla glad över dem åren jag hade med Johan, det var en tid att värdera och med det inser jag också att jag hade aldrig rätt att utsätta Johan för min ånger, man kan helt enkelt inte leka med en annan människas känslor för att man själv inser att man fuckat upp det. Det hade aldrig varit rätt av mig att övertyga honom om att jag ångrade mig, att utsätta en annan människa för sitt eget dåliga samvete, bara för att man själv kommit i kontakt med känslorna man saknade i relationen. Det är ju trots allt ett faktum, att hade han aldrig träffat sin nya tjej, hade jag aldrig ställts emot det som jag gjorde och jag hade aldrig behövt konfronteras med mina känslor så intensivt som det blev. Visst, dom hade kommit, men det hade också tagit längre tid, så som det är med den där förbannade kukkärleken.

Istället är det nu skönt, att veta att det som varit faktiskt var på riktigt, en viktig del av mitt liv och utan Johan hade jag aldrig tagit mig igenom den skit jag faktiskt tog mig igenom och det beundrar jag honom för. Men nu är nu och jag måste alltid ta tillvara på vad som finns runtomkring mig, hur ska jag fokusera framåt, vad kan hjälpa mig i vad som komma skall, vem vill jag hjälpas åt med?

Jag har en stark passion för mitt arbete och jag är stolt över att vara den person jag är, att inte ge upp eller sluta tro på mitt sinne för mina bilder eller att förneka kärleken till bilden och hur jag ska påverka och förmedla den är en juvel jag bär med mig, lika mycket värt som alla mina trauman och glädjemsycken. Jag kan önska mig någon med på vägen och det är väl vad man alltid gör, för vem underskattar storheten i att kunna få dela något man håller så värdefullt?

Det gör så förbaskat himla skitont och efter ett dygn var jag tvungen till att sluta gråta för det sved så fördjävligt i mina ögon, näsan gjorde ont, huvudvärken övertygade kroppen om feber och jag borde bara sovit. Men vad gör man när man sitter där med alla sina känslor som kräftor runt sina organ? Vad gör man när man har en jävla övertygelse i magen om att ha träffat rätt?

Jaa, man gråter väl och önskar sig mindre ont, men insikten att inte kunna styra någon annan till hur man själv vill ha det, den är minst lika närvarande och det är med den jag svider.

rädd, orolig, gråtjävlig, förtvivlad, sorgbedrövad, snorful, ohungrig, sömnberövad, jag har gråthuden på mig, men jag vet vad jag tror på och det är det värt. Jag står, jag vågar veta att jag vill dela mig med dig, oavsett hur det blir. jag vet.

hjärtat.