Emma Blomberg

Igår var trots allt en bra dag och jag tänker mycket på vad jag har, men också vad jag inte har.

Klockan två mötte jag upp Daniel precis här utanför mors port och tillsammans traskade vi oss ner i stan. Under tiden började vi avhandla, som så alltid och som så nödvändligt, ämnet relationer. Vi har tidigare haft diskussioner om andra levnadsrelaterade ämnen och dom har varit, åtminstonde för min del, väldigt vettiga och givande. Det kändes lika värt nu och det är skönt med någon som man verkligen känner talar samma språk men för den sakens skull inte bara sitter nickandes och medgivande svarar ja på allt man uttrycker utan hela tiden kan fylla i och komma med ytterliggare infallsvinklar. Att rädslan är grunden till i princip all obalans, misär, djävulskap och what so ever visste vi ju redan, men hur reder man ut den? Vi plockade isär rädslan som består av många delar där varje bit har sin nyans och luskade och tyckte. Utan att göra en alltför pubertal analys av situationerna vi hade framför oss hamnade vi ofta i kravet. Personlig frihet åt folket tyckte Daniel, inte så lätt tyckte jag, men så gick vi närmre inpå och har man bara jävlar anamaviljan och skippar allt vad stolthet heter och fråntar oss uttryck som lojalitet och hämnd hamnar man faktiskt i väldigt befriande lägen och det var utifrån det vi satte våra situationer och utvärderade.

Efter vi begett oss från norra hamnen där fikat och pratet ägt rum, tog vi oss mot stationen där jag hoppade på tåget jag trodde Mim skulle sitta på, det var fel. Istället styrde jag mig under tiden till Elin dit Fredrika befann sig för att prata och vänta in Mim.

I mitt skick av tusen känslor fikck jag hålla isär då och nu, det var lättare än jag trodde vilket verkligen övertygade mig om att jag inte behöver ifrågasätta mina tankegångar, så sjukt skönt, innan kunde jag inte alls definiera känslorna innuti och utanpå, men då visste jag ju heller inte vad jag vet nu.

Jag är så himla glad över allas engagemang och jävla tålamod med att lyssna på mina verbaliserade känslor, men jag vet också, att hade jag varit som jag var, när jag inte visste, hade jag inte klarat av att utsätta varken mig själv, eller mina vänner för den obottnande förtvivlan som aldrig slutade tränga ut ur hela mitt ansikte och ush.
Jag är så jävla glad över alla mina människor som bryr sig, visar det så genuint och som hör av sig, jag kommer aldrig frånta mig mitt ansvar att finnas där för dom, aldrig någonsin, ni är så jävla mycket värt.

Framåt kvällen och efter Simpan orkade inte min kropp mer, så jag tog tåget hem, tittade på himelen istället för att sova och tänkte på hur säker jag är, men jag lät bli att påminna mig om att jag ändå är utan förmågan att få lov att ta en plats för att vilja få höra det som skulle kunna kännas så jävla stort och fint, igen och genom allt.

Det tänkte jag istället på idag. Allt jävla fucking jag saknar och längtar, minns värderar, skäms, mår illa, tråkar, önskar, villvillvill, kärleksförklarar, står ut, trånar och ja, allt det där…

Men jag är i alla fall inte arg, jag har ingen sårad stolthet, inga osäkra känslor, vet var jag har mig, men inte dig. Ren och skär hjärtesorg, men den är som sagt ren och då är det helt okey att vara ledsen, ynklig och gråtig.
Att hoppas kringår jag som tanke, men jag känner min kropp och mina känslor, hela tiden.

bilder.