Emma Blomberg

Igår jobbade jag förmiddag, jag var nog körd som sviskon på väg att stuffas in i innandömmet på någon traditionell högtidsmaträtt från amerikat, inte helt okey alltså. Hela den ensamma morgonen som sedan övergick i en lika ensam grå och jevlig eftermiddag ville jag bara ringa och få säga, få prata, fast kanske egentligen bara få höra.
Tydligen syns det hur jag mår i mitt ansikte, även om kollegorna på Kallis är de sista jag vill prata med det om. Edina berättade idag att carlos undrade om jag var sur när jag hade svårt med att handskas med kritiken för all disk som jag pregat in i kylen, istället för diska och på uppmaningen av detta inte klarade av att reagera särskilt lättsamt. Tydligen hade Stanislav förstått och sa att det nog berodde på något annat, utan att vara övertydlig och ja, det kändes ändå rätt skönt att få höra. Sedan när jag mötte Dennis överreagerade han på mitt Ior-ansikte och upprepade rätt obekvämt och osäkerhetsskrattande hur förbannat låg jag såg ut. Jag undrar om tanken någonsin slog honom att det kanske var just så fallet var. Tanken slog mig dock att om alla nu reagerat på något jag trott mig kunna dölja, måste jag nog vara rätt glad annars och det är ju bra, för man vill ju inte vara något suransikte.

Bowling for Columbine på tv, bortsett från Michael Moores oförmåga att riktigt leva som man lär, blir ju kontrasterna mellan en trots allt random hjärtesorg och stackars föräldrarnas barnförluster i massakern, rätt ängsliga. Och ja, nu handlar det om stackars Marilyn Mansons tilldelade ansvar i det hela, gud, jag måste verkligen besöka det landet, frossa i det totala komplexa för att återigen kunna konstatera att det inte finns någon rak linje, ingen manual för hur saker bör handskas med för att kunna ha kontroll över hur det ska komma ut på andra sidan.
Pratade lite kort med Edina på jobb hur omöjligt det är att undgå sina föräldrars prägel, inte att man bli kopior, utan ju, hur det inte går att inte vara något som formats ur sina familjeupplevelser. Edina tyckte att hon präglats mest av sin pappa, snarare än sin mamma, för han var mycket mer kontaktsökande, skämtsam och social än hennes mamma, precis som hon. Jag minns hur jag inte alltför längesedan tyckte att Edina var rätt outåtriktad, men det är klart, jag vet att jag är en blyg och konflikträdd jävel, lika mycket som dessa två egenskaper skulle vara de sista någon annan skulle beskriva mig med. Sen gled vi in på astrosnacket och Edina berättade att oxen passade jättebra ihop med skorpionen, för att dess olikheter kompleterade varandra jättebra, oxen envis, skorpionen galen, gud, det värsta är att jag blev i smyg helt glad av det. Så jävla illa.

Sen slutade vi jobba och hade promenadig sällskap till söder.

Igår ringde Isa mig, hon hade läst och förstått läget. Trotts min tradighet ville hon jättegärna ses, så vid sex cyklade jag iväg mig hem till henne och på första gången, på säkert, ja över ett halvår, kom jag hem till Isa igen och fick prata och bli lyssnad på, fråga och uppdatera. Jag “hälsade” på hennes köttätande fiskar genom att tjonga mina peppade fingrar mot akvarieglaset för att gång på gång se deras molokna överraskningsansikte när dom med sitt 3 sekunders minne sprätte iväg, rakt över akvariet, av rädsla för det dom under sitt oidefinierbart korta minne trodde kunnas utsättasför av mitt tjongande. Jävlar vad dom sprätte iväg, det typ stänkte. Sen berättade Isa att dom var köttätare, stabilt.
Fick även träffa hennes typ ödla igen, jag försökte gulla med honom, men han var sjukt oförtjust i mig och istället fick jag tvångstankar om exakt hur många cigaretter jag var tvungen att röka innan min tunga skulle påminna om Melvins hårda fjälliga ödlehud. Men förstås, var det absolut finast att få träffa Isa. Det blev mycket snack och det var skönt och vi lär ses mer hädanefter. Sen regnade det och jag cyklade hem.

Ush ja, så tömde jag ateljén idag och det var svårare än jag kunde föreställa mig, för på något sätt påminde den mig jättemycket om när allt var som allra ljuvligast, men också som mest ånegstfyllt och det var i den röran jag rotade i. Alla mina bilder, alla mina texter, det som liksom är så jävla känsligt. Jag blev påmind om mina och Helenas arbetsmorgnar, hur vi träffades på Nobelvägen i januari och februarikylan med frukost i påsen, för att inleda dagen med kaffe och kex i ateljén, titta ut över soluppgången som sakta men säkert gjorde Malmö till dag. Damn vad fint det var. Och vi pratade så mycket där, såklart om konst, men också relationer, jag var på väg in i en, hon påväg ut..fan, minns min jävla ångest. Det var väldigt vemodigt att packa ner allt, ärligt talat, så är jag så hemskt trött på att behöva packa upp och ner mitt liv hela tiden. Har nog aldrig flyttat så mkt som jag kommer ha gjort det senaste året. Försöker se framåt.

Kanske behöver jag få bli arg, förbannad, piss-sur. Få känna mig lurad, undanstoppad, sårad, lämnad och sviken…Prövade lite innan vi åkte iväg med bilen, men det gick inte så bra, ville bara gråta, sen ångra och tillrättaställa, men vad? Jag är inte så bra på att vara arg, ärligt talat så orkar jag inte vara arg och det för att jag verkligen kan fatta allt det där som jag bara egentligen inte borde fatta, men gör det ändå, har överseende, för att jag känner någon jävla empati. Fan. Jag vill drunkna.

Imorgon börjar jag jobba klockan 13.30, efter jubb tar jag mig direkt till Malmö, ska försöka något värt med Elin, Fredrika och ja alla som är pepp? Sen på lördag ska jag klippa Johanna, försöka leverera tv, lämna nycklar och kanske fika med Victor och annat som måste göras på lördag.

Jag vill lyssna på musik, men den jag vill lyssna på gör ont, vill inte ha ont, jag får så ont i ryggen då.

Vilken mästerblogg, kanske inge vidare läsning, men ni får ha överseende med mitt klyschiga behov.

Snart kommer Elin!

Jag längtar efter att få bli så glad så att jag börjar gråta.

puss

...kanske borde lyssna på mammas favorit låt, what a wonderful world, med Lous Armstrong,..NOT