Emma Blomberg

Ja, det har ytterliggare passerat en dag i den emotionella berg och dalbanans tecken. På gott och ont!

Igår styrde resterna av oss här på skolan och internatet till skrapmiddag och litet bubbel, det var väldigt väldigt trevligt, i all sin enkelhelt och vi är nu inte många som är kvar. Imorgon nalkas det ytterliggare och jag och Åsa lämnar med pick och pack för att ta oss till skåne med tåg. Jag längtar till mcyket!

Så här in i det sista, när man suger musten av allt som är kvar här, det ligger ju trots allt en slags arbets-seperationsångest över en, är det många tankar som cirkulerar runt i skallen. Man,..jag menar jag, är ett handlande av det intellektuella och det emotionella jaget, jag är kluven. Jag har aldrig reflekterat över det, men nu när jag fått mig ett par sådanna dagar, så inser jag, att det är en av de största problematikerna för mig. Kluvenheten ligger alldeles säkert till grund av all slags random ångest man skvätter omkring sig och frågan är om det är värt det. Det kan jag ju såklart tycka vad jag vill om, eftersom den är utom min kontroll.

Jag har pratat mycket bild, både med Johann och med klasskamrater och, ja, alla andra att prata bild med och jag hakar upp mig på så oerhört mycket. Varför? Nu är det ju så att från att ha börjat i ena änden, rotat sig fram med teckningar och trots allt, rätt så traditionellt måleri, då neonfärgen är en del av samtiden, så har jag hamnat dit det väl ändå var meningen att jag skulle “sluta”. Jag har till och från arbetat med foto sedan förstå året på gymnasiet och det var ju revolutionärt för mig att få umgås med systemkameror och s/v-labb som man gör, första gången man får någon slags verklig kontroll. Jag höll väl på hela gymnasiet med att fota och labba, trots att fotokursen inte hade sig förän i slutet av gymnasiet, dvs i trean. Jag fick liksom ingen riktigt kläm på hur jag lärde mig, bara en snabbgenomgång i hur skolans systema småbildskamera funkade och ja jävlar vilken kukförlängare det kändes som. Låter rätt otäckt, men det var ju nästan så man upplevde det. Jag nöjde ju mig såklart inte med att tralla runt med kameran runt halsen som en juvel och inget annat, utan jag arbeta rätt ambitiöst och intesivt med mina bilder.

Motiven från då var självbejakande, svartvita, en hel del i hög kontrast och portätt av stackars pojkvänner man tvingat klä ut i fjäderboer och svart ögonskugga. Så sjukt pubertalt, men ändå. Jag minns visserligen att jag testade lite olika gränser, men utan att egentligen förstå varför? Jag kommer ihåg när Nicolaiskolan i Helsingborg hade öppet hus och vi alla som gick det estetiska konst och formgivningsprogrammet skulle ha något att ställa ut. Jag hade arbetat med ett projekt jag ansåg vara provokativt, det triggade min tonårsrevolutnära term i mig och det räkte. Bilderna föreställde mig själv i erotiska underkläder, där jag spelade på någon slags sexuell envägskommunikation. Jag hade för projektet odlat ut håret i mina armhålor som jag bad min bästis Michelle att fotografera av och ja, det var ett 20-tal porträtt i den andan jag visade på öppethusdagen. Jag hade bestämt mig för att meningen med det hela var att, då jag inte visade mitt ansikte, få sitta bakom montern med mina bilder, för att uppmärksamma betraktarnas reaktioner. Dom skulle ju vara ärliga, eftersom ingen visste att det var jag på bilderna, eller ens att det var jag som tagit dem. Med i serien hade jag brytit av med en rödglansig färgbild på en skål full av röda vinbär och smultron, som jag under sommaren plockat i min dåvarande pojkvänns familjs trädgård på landet.
Det slår mig nu hur igenomtänkt och samhällsreflekterande och ja, även feministiskt slagkraftig jag faktiskt var i mina bilder och i hela konceptet med bilderna och hur de pressenterades. Nu när jag tänker tillbaks på det, vet jag, att jag inte alls var mogen för att sätta det i ett sådant sammanhang, jag nöjde mig med provokationen av folks spontana äkelutlåtande om hur ofräscht det faktiskt var med hår under armen. Eller hur tydliget det var att alla pappor snabbt skyndade förbi de “erotiskt” laddade bilderna, i ren skam för att våga titta. Jag tänker att varför fortsatte jag inte där? Varför var jag inte mån med konfrotationen och ställningstagandet? Varför tänkte jag inte på det som en viktig del av den feministsta tonårsdebatt som faktiskt pågick runt hörnet, då många i ens bekantskapskrets var politiskt aktiva på olika sätt?

Nej, jag nöjde mig bara med att jag var den som vågade och att jag var den som provocerade. Att vara 16 och använda provokation som uppmärksamhet, är inget främmande i sig, det är vi många som kan relatera till, men vad hände sen?

Jag fick sjukt mycket och bra respons och uppmärksamhet av mina lärare, både i foto och måleri. Jag hade till och med turen att gå på en skola som investerade i oändliga mängder foto och konstnärsmaterial bara för att en av mina lärare, Rolf Jönsson trodde på att utvekling sker allra bäst om vi har tillgång till att prova den, labba, slabba, misslyckas och utbildas, självklart. Jag kom in som yngst i klassen på nordiska konstskolan, men random problematik, kring pengar och så vidare, tvingade mig till att hoppa av efter en termin.

Efter det blev jag arbetslös, bodde hos mor och ja, typ levde på soc, och gjorde inte så mycket, träffade typ en skabbig pojkvän som visade sig ha den otäckaste vänskapskretsen och sen fick jag något jobb och en ny kille.

Efter några år igen började jag på konstskolan i Munka Ljungby, då hade jag fortfarande som ambition att ta mig in på en konsthögskola, den där sk ambitionen har levt med mig sedan gymnasiet, då jag fick förverkliga så sjukt mycket, men den har aldrig räkt till och jag undrar varför.

Varför är jag så långsam i skallen? Varför har jag aldrig lyckats arbeta på ett så pass fokuserat sätt att mina arbetsprover räckt åt någon av alla de skolor jag nu sökt tre år irad? Och det trots att jag haft världens mesta och bästa lärare, verkligen!

Nä, jag hamnade väl i något slags mindesvärdeskomplextrauma och utan att förstå det själv, gjorde jag bara en massa darlings, för att konfrontera det jag fått kämpa med under hela min uppväxt som präglat mitt ständiga bekräftelsebehov, jävla onda cirkel och nu är jag bara arg.

Nu har jag gått en termin på fotoskolan i Gamleby och jag har arbetat mer fokuserat än någonsin tidigare, jag har arbetat med riktiga ideér, baserat på verkliga känslor, jag har medvetengjort varför jag vill arbeta med foto och varför jag tycker att det är så jävla viktigt. Jag Killar alla mina darlings, för att nå dit jag ville nå redan då, på gymnasiet, ett bildifierat uttryck, öppet för att identifiera sig med, som människa, samtidsmänniska. Äntligen kan jag fokusera på vad jag tycker är viktigt och tänka på att fotografi, är ett av de bildspråk som väldigt konkret skildrar vår samtid.

Det är ju väldigt förlösande att kunna komma till insikt med sin plats i sitt arbete, men är det lätt att tro på? Ja, det är lätt att tro på, när man letar efter det genuina egna budskapet, men i sveriges bildsamhälle? i Dont know. Nu har vi haft ett gäng bildredovisningar i klassen och dom är inte bara dåliga, men hur fan kan det vara okej med att nöja sig med att säga att något är fint…FIIIIIINT??? Va? här sitter ett gäng männsikor med prestationsångest och mindesvärdeskomplex som skildrar just den probematiken vi är i som unga samtidsmänniskor, sätter bilder till våra känslor och hur kan det egentligen inte finnas någat annat att säga än att det vi gör är fint?, för att typ kopian är, eh, fin..MMM, EXAKT EN CM RUNT HELA BILDEN, vilken tillfredsställelse..? Gud, jag vet inte hur många inre, och yttre vredes utbrott jag själv utsatt mig för (och andra). Att arbeta med foto är väl förihelvete att kommunicera med bild? Vad är då fint? Shite, här sitter man och vet att man är en kommande, eller åtminstone en potensiell bildskapare av att berskiva, sveriges, eller dit hän man hamnars, samtid och vi ska nöja oss med att fint räcker gott och väl?

Jag googlar runder, kollar hur det ser ut på hff, pratar med människor, och det är klart att det finns alla dessa med den ärliga beskrivningen av livet i handen, men serisöt, sjukt mycket är bara fiiiint, eller snyggt? WTF.

Det skrämmer mig, för det påminner mig om den verkliga samtiden, det är faktiskt sant, att allting måste vara sjukt fint och snyggt, jävla ytliga skitvärld man hamnat i. Jag älskar fint och snyggt, det gör du med, men ärligt talat, det där behovet kan vi väl ändå fylla med så sjukt mkt annat? Va? lämna det åt hur vi klär oss, äter, eller för oss. Låt jävla roomservice macdesign och jävla bulgursallad med jävla salladsskott och haloumihjärtan att stå för fint. Köp dig ett par skitfina skor, eller runka loss till alla 50-tals-retro-deluxevintagewhatever interiörer, åk på spa, skaffa lyxhundvalp och drick lyxlatte, jag vetinte. Men låt åtminstonde fotografiet få lov att betyda något, få ha en innebörd och en känsla som triggar igång mer än bara vårt perversa behov av estetik och ny väggfond en gång i månaden. Våga visa dina jävla känslor och bry dig om identifikationen, kommunicera! fan.

Ush ja, jävla odialog och okommunikation är vad som skrämmer mig och det värsta av allt, är att jag själv inte gör mig tillräkligt hörd, fan, jag är ju som då, på gymnasiet, svinarg, jag borde ta mig samman få få fram det vesäntliga, istället för att hetsa upp mig över allas interiörsambitioner. Ja, det är vad man kallar en svår kluvenhet i sitt intellektuella och emotionella jag. Jag fick en fin utläggning av Zandras bror om hur det rent psykologiskt, i hjärnan fungerar, när vi ställs inför liknande bekymmer, men jag minns inte exakt för att kunna återberätta den där. Men till mitt försvar kan jag åtminstonde säga, att min hjärna bara handlar per automatik, som när den skonar oss från trauman och agerar selektivt, för att vi ska slippas dras med de värsta bilderna, fast det är väl inte dom som är det hemskaskte, det värsta är alla rester i kroppen som påminner en om att allt inte är på sin plats och sen får vi själva leta. Gud ja.

Snart börjar ett nytt fotoprojekt för mig i alla fall och jag ska ge mig in på mark jag aldrig haft mig förr. Jag har blivit ekonomiskt sponsrad av Kulturförvaltingen i Helsingborg och jag tror på mitt arbete så mycket att jag blir orolig. Men, med den här urladdningsbloggen, ska det nog gå vägen och jag säger då det, det ska onekligen bli en spännande vår, slitsam, plågsam, förnedrande, men den ska bli värt det, inget annat!

Det var en lång och intensiv blogg, säkert blixtenergin från folkhögskolans julbord som satte in. Lär inte somna tidigt i natt heller, vilket jag borde, ska åka tåg klockan åtta imorgon bitti, men ja, vafan borde man inte.

tjo!